#.25

Dimman la sig över ängarna och slätterna. Hundarna skällde långt borta. Enstaka bilar körde förbi på riksvägen.

Vi gick ner till Danielas hus. Längs med vägen som vi lekt som barn. Där nere, i hennes ostädade rum kunde vi vara oss. Inte bara du och jag utan också äntligen oss. Vi gick ner och hon spelade för oss. En sällsam melodi om kärlek och om sorgen över det som aldrig blev.

Ta ditt refugium i min själ. Daniela berättade vad han sagt - hennes stora kärlek och sorg. Hon berättade men egentligen talade hon inte. Hon mindes. Vi lyssnade. Hon såg sällan på oss. Snarare tittade hon inåt. Vissa sa att hon var galen och behövde vård andra tyckte mest synd om henne att behöva bo så ensam. Men vi som visste, vi visste att därnere i hennes hus alldeles vid sjön - där fanns det diamanter och ädelsten. Hennes ord och hennes sånger.

Tiden var alltid knapp. Vår flykt fick aldrig bli för lång. Den fick inte upptäckas. Så efter ett tag reste vi oss, svettiga, rusiga av rökelsedoft och varandra - vi fick aldrig säga adjö. Daniela sa att varje besök bara är en fortsättning. Daniela vinkade aldrig av oss utan satte sig att rensa sina körsbär.

Vi stannade alltid till innan bron. Den var vår gräns - gränsen för när vi blev oss, och du och jag. Vi hade vår flykt. Drömsk och snabb. Men den gjorde oss levande igen.