Cigarett i jorden

Han stoppade ned cigaretten han nyss tänt i jorden. Med filtret nedåt. Sorgsen stod han sedan och tittade ömsom på namnet på gravstenen, ömsom på cigaretten som brann ned. Det såg ut som om någon rökte den, det glödde till då och då när vindilarna gick genom det tunna papperet. Det var ett utländskt namn på gravstenen. Ung kille, blev bara trettio. Ett år sedan de skottat igen graven. Jag stod bredvid. Började bli van att iaktta gravstenar. Och började bli van att iaktta andra människor på kyrkogårdar.
- Vilken jävla otur han hade, sa han plötsligt, som om min närvaro var självklar.
- Jaha?
- Vi var i kriget tillsammans. Flydde. Vi kom hit för ett och ett halvt år sen.
Han tände en cigarett till sig själv och kurade ihop sig i sin skinnpaj. Sydländskt utseende, smal och blek. Från Balkan. Röken från cigaretten liksom fastnade i skäggstubben. Jag väntade på om han skulle fortsätta att prata eller gå sin väg. Mig kvittade det lika: jag hade ingen tid att passa, längre. Jag hade sålt min klocka: behövde den inte längre. Och skulle jag plötsligt behöva veta tiden så fanns det alltid en klocka i kyrktornen.
- Vi deserterade. Trötta på den jävla skiten, de där jävla skitmajorerna som bara körde oss "framåt framåt". Dålig jävla mat och alltid krig krig.

Han suckade och satte sig ned på bänken bredvid graven. Jag slog mig ned bredvid och rullade mig en cigarett. Ibland undrade jag om jag kanske egentligen var osynlig. För ofta så var det monologer som människor höll för mig när jag träffade dem; kanske var kyrkogårdar en plats som skapade en sorts envägskommunikation.
- Kan jag få låna lite eld av dig?
Det brukade vara ett bra sätt att se om man syntes. Han gav mig sin tändare utan att egentligen se mig, kvar i kriget.
- En sån jävla otur han hade.
- På vilket sätt?
- Vi kom hit va. Sökte asyl i Sverige och bodde på förläggning. Vi hade klarat livet och börja på ny kula här. Czeroslav var kock och jag pluggade ekonomi innan kriget började. Vi tänkte vi kunde öppna restaurang liksom, liten mysig med god mat. Som hemma, fast i Sverige. Vi hade ju klarat livet. Många gånger varit mycket nära men vi klarat livet. Så kom vi hit va och här var det bra. Han träffa tjej, svenska och de var glada. Allt jävligt lyckligt. Men Czeroslav liksom började bli konstig, ofta när han drack sprit va, så började han snacka om kriget och som om han inte kunde försöka komma ifrån det. Han drömde konstiga drömmar och blev nervös. Fan, jävla otur. Blev sjuk i huvudet liksom och han liksom såg saker som fanns inte. Såna här..fan heter något konstigt va...
- Hallucinationer?
- Ja va. Inte så jävla bra på svenska än va. Såna där svåra ord är svåra.
- Mm.