Slutet på början.

När han hörde hennes röst stack det till. Smärtan av längtan och kärlek.

De hade lämnat varandra. Stürm und Drang ? brottet var lika intensivt och plötsligt som när de fann varandras kärlek.

Jack lutade sig tillbaka i kontorsstolen och lät hennes underbara stämma vira sig runt hans hjärta. Minnen av hennes kropp, hennes ögon, det burriga hårets busighet. Han insåg att den kärlek som han hoppats försvunnit fanns där. Till vänster. Lika stark som förut. Trots att han nu var med en annan.

Men det var inte Bella. Det är inte Bella. Det kommer aldrig vara Bella.


Och Bella hade också ett annat liv. Och ändå vilse igen. Precis som när de två försökt att hitta vägen till ett gemensamt vi, en enda väg där de kunde gå tillsammans.
— Det är underbart att höra din röst, sa han stilla. Han visste att de tårar som han inte gråtit på så många år var nära.
— Det är underbart att höra din, svarade hon mitt i bruset av stadens ljud.
De pratade, utan att beröra de andra. De pratade om varandra ? och sig själva. Det fanns inte någon anledning att gömma att de fortfarande älskade. Varandra. Som förut.
Ändå inte.

— Livet blir inte som man tänkt sig, konstaterade Bella medan hon gick in från gatornas oljud.
— Nä, livet biter en i svansen.
?Hm...? var det enda hon behövde säga för att båda skulle fnissa. De visste båda vad hon syftade på. Älskogen med alla sinnen.

Det underbara. Det som hade varit det underbaraste. Det ordlösa. Kontakten som var kemisk. Direkt. Automatisk. Kommunikation som bara behövde ett ord. Och trots att de levt så mycket isär. Samma humor och samma humör. Varför lämnade de detta? Varför slängde de bort det? Så lättvindligt?
De pratade om att de borde bli ihop igen på pensionärshemmet. Hångla upp varandra i något hörn. Jack skrattade och sa att han inte trodde han kunde erbjuda speciellt mycket vid den åldern. Det liv han levt och levde var självförbrännande. Inget mer om framtiden. Plötsligt tappade de båda andan, av den smärta som inte längre var njutbar. Den brände själarna. Som eld.

Han behövde ge sig av. Hemåt. Dit han inte längre kände sig hemma. Och hon skulle fortsätta sin resa. Det där livet som biter en i svansen när man minst anar.
— Jag älskar dig fortfarande.
Orden kom liksom av sig själv. Jack blev förvånad. Överraskad av sina egna ord.
— Jag dig. Till vänster.
— Det var underbart att höra din röst, sa han innan han la på.