Gagarin bor inte här.

Den instängda, undangömda, bortträngda gråten vill spränga vallarna. Och innanför min hud, i min kropp finns miljoner av elektrifierade myror. Jag är fastspänd vid mitt liv. Med ett brett metallband över bröstet, min andning är knapp. Andfådd. Helvetiska helhet.

En resa genom rymden. Snuddar de svarta hålen. Jetbränslet slut. Jag driver vilse. Jag andas stötvis. Föras ner, och krossas, i lönnmördarhålet. Död stjärna. Så passande. En fallen bild av stjärnor.

Det är jag som är abnorm, anomali, avvikelsen i det normala tillståndet. Jag har rubbat jämvikten. Korthuset faller. Vi faller med det. Spader Dam och Hjärter Knekt. Faller isär.

Mina tänder som gnisslar. Hartsfiol i mitt huvud. Mina öron tjuter trots att allt annars är tyst. Rytmen söver mig sakta men min kropp vågar inte somna. Det gör ont när kroppen får härbärgera själens smärta.

Jag blir äldre. Tjockare. Jag är ful, fet och fantastiskt fel. Jag gör saker som antagligen aldrig kommer bli sanna. Jag bygger upp en ny bild. En bild som ska bedra mig själv. En bild av slott. Ett slott byggt av luft. Varje sten finns inte.

Ett virtuellt myrkrig innanför min hud. Alla mot alla, en mot en. Starkast vinner, förloraren dör. Tornerspel med höga insatser och skarpa lansar. Gladiatorrusning ut i rymddammet. Jag är invalid. En sönderbränd supernova.

Dubbla standarder, dubbla ansikten. Janus en märklig figur. Ingen vill prata mer. Han ser allt. Men bryr sig inte. Skjut mig ut ur mitt eget liv. Använd katapultstolen.

Gagarin bor inte här. Rymden är för stor för att göra det en gång.