Låt det vara tystnad

Låt det vara tystnad. Största möjliga tystnad i mitt brusande huvud. Dagens idag var inte heller någon god dag. Det var bara något som kom, körde över min kropp utan att jag hann se vad som var på väg. Jag har huvudvärk. Huvudvärk som följt mig genom dagen. Migränliknande som varit min följeslagare. Ave Maria. Hell dig jungfru.
I förrgår tände jag av. Av misstag. Maskar under huden, vidriga yrselattacker som höll i sig konstant. Ögonen förlorade vidvinkeln och hela verkligheten blev som bomull. Avtändning. Skjut mig hellre än detta. Nästa gång. Dra inte ut det i en lång orgie av ångest och lidande. Låt mig dö direkt.
Och sen idag. Min framtid är fri. Fri i meningen av ett hot, av en skrämmande yta som är obefläckad av något som kan fungera som landmärke, som riktningsgivare. Landet är fritt, min väg är blank. Det skrämmer mig, det är hjärtskärande. Och samtidigt känns det som om jag ändå vet mer om min framtid genom att inte veta något alls.
Om jag vore ett Monopolspel skulle jag ha ena foten på 'gå tillbaka till gå' och andra foten på Norrmalmstorg. Jag är rik och jag är fattig. Jag har fått gått i fängelse och sluppit lös ur ett. Allt är en cirkel med fyra hörn. Jag saknar min vapendragare, den som aldrig lät Mefistofeles köpa själen.
Låt det vara tystnad. Största möjliga tystnad i mitt brusande huvud. Imorgon kanske jag skriker för full hals men idag: Jag behöver låta allt sjunka in. Varandets olidlighet och lättnad. Existensens lidande stillhet. Universum är en björn som lagt sig att vila på sin tass.