Ingen titel

Det stod en vit kista i koret. Naken och belyst av spotlightsen. Det var allt jag såg från gallerdörren som jag aldrig öppnade.

Jag hade tänkt att sätta mig i kyrkan en stund. Söka den Gud jag inte längre känner. Eller söka den Gud jag vill känna och aldrig känt. Eller bara vara där en stund.

Men jag stannade. Tittade på kistan. Jag är inte rädd, jag är inte skrockfull och jag har stått bakom så många kistor att min plötsliga känsla inte kunde ha med det att göra. Mer att den var så naken. En vit kista ? ofta markerar det att det var en relativt ung människa. Vitt - oskulden. Ljuset som bildar något annat än bara ljus.

Jag vände mig om och gick. En känsla av att lämna en begravning. Tomheten efter att allt är över. Saknad men också lättnad. Ritens avstamp mot fortsatt liv. "När du är ensam och någon slitit av all din hud. Hör du dig själv vädja till Gud du inte längre känner. Hjälp mig tro, hjälp mig falla. Från det grepp jag håller i." (Tomas Andersson-Wij).

Bilen och sakta insåg jag att jag fått svar på den tysta bön jag sänt bara några minuter innan. Hjälp mig att förstå. Gud. Jag var skakad och jag var rörd. Jag insåg att bilden av kistan var något mer än bara en händelse. Det var ett svar. Det var ett tilltal. Jag stod utanför gallergrinden, tittade in där jag förut ägt. Jag lämnade något där ? jag gick vidare en bit på min väg mot en framtid.

Ur diset kom ett stort passagerarplan. Landningslamporna tända och kom in relativt lågt. Det omgavs av en aura av ljus. Det kändes sällsamt för det kom samtidigt som stereons högtalare spelade: ?Nu tänder de på scen. Du ska upp där och få vingar.? (Tomas Andersson-Wij).

Jag är vidöppen inför intrycken. Jag ser dem och förstår tilltalet. Jag begravde mig där. Det mig som en gång var. Som trodde att jag kunde förändra världen. Jag har vingar och jag kommer in för landning. Bilderna bildar svaren, pusselbitarna är inte längre huller om buller i lådan utan rättvända och en stor del av pusslet är redan färdigt.