#.12

Han reser sig från sin viloplats. Hans tunga huvud som vilat på hans tassar. Lejonman. Han anfaller. Med vinande tänder, hela sin styrka, pistolen spelar i hans hand, de faller som korthus, han sliter sönder deras halsar med de stålblanka klorna. Krutröken sticker i hans näsa och han ger sig på dem igen. Han smakar blodet. Hämnden flödar genom hans ådror. De gjorde honom detta, de gjorde henne detta. Han pulvriserar dem med sin tyngd. De blir inget kvar, de blir inget mer. Rovdjuret har talat. Rovdjuret har gett dem sina märken. Rovdjuret har dödat. Rovdjuret har talat.
När allt motstånd är över. När den sista av den andra flocken ligger i dödsryckningar. Han reser sig från sin hukande position. Reser sig mot den bländande månen. Och utstöter skriet. Segerskriket. Skriket av frustrationens brand. Ett läte av ångestens indränkta gummitårar.
Han lämnar allt där. Går vidare. Ser sig inte om. Lunkar iväg för att lägga sig ner. Vänta.