#.8

Utan tidigare bestraffande kunde han gå fritt i staden. Ingen tog notis av hans göranden och varande. Ingen kände igen honom. Ingen kände längre till honom. En persona rasa. Han var genomskinlig, transparent med verkligheten. Allt hade sammanblandats i honom. Han var staden lika mycket som staden var han. Ett under av kamouflage, ett mirakel av stora mått.

Han var kameleonten. Skiftade färg utifrån bakgrunden. Skiftade åsikt utifrån opinion. Det enda som var beständigt var hans blödande hjärta och skammens svarta överrock. Utan att någonsin åter gå tillbaka hamnade han alltid på samma plats. En evig rundgång. Universums practical joke. Han önskade att han kunde åka bort. Resa med Stjärnexpressen bort till Bahram Soheil. Där kunde han vara mer synlig, ljuset i morgonstjärnan var ett annat. Mörkret reflekterade inte.

Fördelen med att inte synas var att han kunde gå säker genom gatorna. Genom Laglösheten utan att bli rånad på sina få krediter och faktiskt komma hem helskinnad. Hem till fru och barn som inte visste när han kom eller gick. De hade slutat att bry sig om det. De syntes och hade liv.