Perrong

Iaktar mina medresenärer. En ung pojke, ser nästan ut som en
flicka. Eller så är det en flicka. Som ser ut som en pojke.
Vid varje stopp dyker han/hon upp. Tittar efter någon. Det slår mig att
han/hon liknar en surikat. Plötsligt: upp med huvudet, spanar runt.
För att sen försvinna.
Till det att tåget stannar nästa gång.

Framför mig en ung kvinna. Någonstans där i vacuumtiden mellan
flicka och kvinna. Jag ser bruna ben.
Håret i en rufsig tofs och hon pillar med det, gör sig liksom konstant i ordning. Naglarna är avbitna ända ner till köttet
och jag tänker på hur illa människor gör
varandra.

Kvinnan, som läste en bok när jag kom in i vagnen, har lagt ifrån sig
sin reselektyr och drar av sig sin tunna jeansjacka.
Hon gör den till en boll och lägger sig på de två sätena. Det ser inte bekvämt ut. Hon är alldaglig. Och vacker på ett alldeles unikt sätt.

Och surikaten fortsätter att kika upp med jämna mellanrum. Men
ingen mer än jag verkar ta notis av det.

Ett par går förbi. Progressiva, unga, esteter. De har uppenbart varit
på jazzfestivalen. Båda har likadana väskor, stickade. Är det kanske
en trend? Att män börjar använda väska? Vi har ju en del att släpa
på.

Iaktar och funderar över allt som jag släpat med mig. Genom livet.
Alla saker, alla ting, alla skulder som tyngt ner mig.

Tågbyte och det blir trängre. Jag frågar om jag kan sitta bredvid en
ung blond tjej.
Hon läser Per Hagmans comebackbok. Jag funderar
länge på om jag ska fråga vad hon tycker om den. Jag har inte läst
den själv. Ännu. Hon verkar inte hunnit vara med då Per Hagman var
dandyn, myten.
Och nu. Vi är nästan lika gamla. Lika sönderslitna av livet. Ändå överlevande.



Jag är tyst. Snett mittemot en kvinna i min ålder. Hennes shorts är
korta. Bruna ben, celluliter. Jag tänker att hon är vacker. Hon har
blågrå ögon och hon bor antagligen i Stockholm. På väg hem med
sonen. På väg hem dit som inte längre är hem utan bort.
Men ändå
hem.
En av alla de som flyttat ut och ännu inte återvänt. När hon
kliar sig drar hon upp shortbenet lite till. Och kommer på sig själv.

Mina tankar avbryts av välkända namn. Två studentskor från
Uppsala diskuterar stipendier och nationsmedlemskap. Norrlands,
Snerikes och Östgöta. Jag minns. Antar att de läser något
estetiskt. Eller språk. En av dem har en tjock packe med
modetidningar:
den engelska versionen av Vogue,
europeiska Elle
och Bazaar.
Den andra tjejen har ett bälte från Sovjettiden.
Hammaren. Skäran.
Arbetarklassens viktigaste verktyg har blivit en pikant modedetalj.
Så ironiskt.

En fyraåring låser in sig själv på toaletten och kan inte öppna. Mamman springer efter konduktören. Killen gråter och de går iväg för att ta reda på sina platser.

Lite längre bort, en medelålders man. Arabisk härkomst. Sitter bredbent.
Kulturell kod. Vi tolkar det på ett sätt. Stöddigt och chauvunistaktigt.
För honom. Att inte hota. Fri chans att anfalla det veka livet.

Den slitna mannen från stationen rör sig förbi min plats.
Härjat ansikte. Jagad blick.
Jeansjacka som för länge sedan behövt tvättas och gått ur modet.
Antagligen är han mer rädd för oss än vi är för honom.
Ändå är det vi som anser oss ha rätten att vara här.
Chauvunism. Mänsklighet.



Mycket folk på perrongen.
Föräldrar med stor skylt som gratulerar ett par som gift sig.
Lite studenten över det hela. Jag går snabbt.
I taxin en yngre snubbe. Taxibilarna har Garmin's men det hjälper inte
honom. Vi pratar om gatunamn och efter nittioen kronor är jag hemma.



Ensamhet. Iaktta största möjliga tystnad.