söker hjärtat
söker efter den där känslan
söker efter
hjärtat
det som brann som var stort
vågade mer det som var jag
det hjärta som bultade och slog i samma slag
som universums andning
som ditt hjärta och allas
ett slag var som en evighet
som en gåva från gudarna
nu en staty ett marmortempel över människans dumhet
ett bronshjärta som slutat att slå
för passion för kärlek för allt det där som var värt någonting och som gjorde det lyckligt som slog för att undkomma döden som jagade bort demonerna med sina dånande slag mot bröstkorgen
det dör en poet varje sekund när hjärtat slutar att slå rött
söker efter
hjärtat
det som brann som var stort
vågade mer det som var jag
det hjärta som bultade och slog i samma slag
som universums andning
som ditt hjärta och allas
ett slag var som en evighet
som en gåva från gudarna
nu en staty ett marmortempel över människans dumhet
ett bronshjärta som slutat att slå
för passion för kärlek för allt det där som var värt någonting och som gjorde det lyckligt som slog för att undkomma döden som jagade bort demonerna med sina dånande slag mot bröstkorgen
det dör en poet varje sekund när hjärtat slutar att slå rött


6 kommentarer:
exakt så...
när man vill försöka krypa ur sitt eget skinn för att komma undan
eller klösa någon annan
för att själv stod ivägen
för att se vad det handlade om
jag är ledsen
du blev det monster som redan fanns i mig
där stod jag under gråstrimmigt mörker
på ett öppet fält
den ljumma stormen rev fåror i mönstret
jag försökt lägga för att skapa en tillfällig frid
allt förgäves
alltid något
alltid någon
som drar mig dit
bort
borta
när stormen stillnar fryser jag
värre än
någonsin förut
det är under hundra minus
nu när isen ligger lager på
det skulle krävas dynamit
för att spräcka permafrosten
hålla borta från värme
den får inte töa undan
is är fast grund under stegen
djupet under är oändligt
efter en kort tvekan
valde jag att ta steget
som mötte dig halvvägs
och försvann
är vilse
i dimman igen
Tack...
det var så lite
svarade jag
men var det?
Det var en skärva
av en historia
kanske den sista.
tomhet
svårligen fylld
i min stora fråga
till livet
jag var nära
ändå var jag ljusår
från dig
din blick mot mitt inre
där jag låg skälvande
naken
bakom år av pansar
och tjocka väggar
jag behövde inte
men ändå
öppnade jag pulsådern
där livet flöt
har det stannat upp igen
du felas mig
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida